MMS...

Hej,

Lördag - riktigt surväder och rådjursjakt på programmet. Jaana och Lynx stannade hemma och lekte framgångsrikt med våra fasaner och rapphöns. Rapportträningen börjar ge resultat! Båda var mer än nöjda då de kom hem. Och riktigt snygga stånd börjar det bli också - kul!

Lillebror och hans svärfar, polaren Greger med sin drever Faxe kom, sågs och segrade. Efter 7-8 nära skjuter inget rådjurläge kom drevet rätt i famnen på undertecknad. Tack och bock. Nja, någon bock var det väl inte, utan ett litet smaldjur. Men de smakar utsökt som middag de med! Tack för en kul dag grabbar.


Greger klappar om sin drever Faxe.

 


Skytten får bära...

 


















Besitter man en mobiltelefon vet man nog vad "mms" är för något. Till och med pappa 60+ vet att uppskatta denna mobila tjänst. Otroligt är ett för svagt ord. Mms - är dock en rätt kul "feature", som möjliggör att hålla sina nära och kära uppdaterade om både det ena och det andra, väsentligt som oväsentligt i näst intill realtid. Även i jägarkretsar används detta rätt flitigt. Så snart jaktlyckan innfinner sig eller en dråplig situation uppenbarar sig som kan fångas på bild eller ännu hellre film blir man uppdaterad. Undertecknad är inget undantag, och ska väl heller inte kasta sten i eget glashus. Många bekanta har nog fått sig mer än ett mms på döda tjädrar, orrar, älgar osv under åren. Spontant så är ju detta rent mänskligt. Man vill dela sin glädje med sina vänner, och har man dessutom förmågan att glädjas med andras framgång så får man ju ha mycket mer kul. Men det kan även ha sina baksidor att mobilen piper till och skvallrar om andras framgång. Sitter man fast på jobbet, i långa själadödande möten och längtar febrilt efter lite frisk luft, en hagelbössa i handen och en vorsteh på sök - ja, då kan ett mms med jaktlycka från en polare vara dödsstöten. Eller den där droppen som får bägaren att rinna över och gör att man bara reser sig upp och går, utan ett ord av förklaring... Har du sett filmen "Falling down" med Michael Douglas, förstår vilken kamp man får uthärda för att inte hamna på löpsedlarna. Men som sagt det är rätt kul att bli uppdaterad om vad som händer ute i markerna också. Här är några axplock från mms som dumpit ner under hösten:

Rävtrippel sent en kväll - Mattias

7-taggare, Jon.

Tjädrans Compis riksprovvinnaren, Martin.

Altersundets Milito's 1a tjäder, Svante.



Vorstern Kilo jagar älg, Mattias.



Marias 1a tjur, en hygglig 16taggare.



Jaana och beste Lynx fixar orre!



Grytjakt på grävling, Adam.

Hare för Milito, Svante

Älgkalv, Mattias

Greppa tillfället

Hej!

Ibland sker lite oförutsägbara saker, och då gäller det att greppa tillfället och agera. Igår hände en sådan sak. Jagr och jag drog till lillebror för att hämta lite prylar. Väl framme fick jag syn på ett par ögon som blänkte ute på en åker. Jag frågade brodern om de hade katten ute, men fick ett negativt svar. Katten låg inne och myste. Ögonen närmade sig så sakta och snart uppenbarade sig konturen av en grann räv. Lillebror kastade sig in efter bössan och hann få på ett skott innan tillfället gled oss ur händerna. Mickel föll i skottet. Perfekt, nu blir det apportträning på varm räv, tänkte jag och släppte ut Jagge. Han kastade sig iväg full av apportiver och försökte ta ett stadigt tag över ryggen. Men, räven bjöd på oväntat motstånd. Livslusten var påfallande stor liksom försvarslusten. Jagge fick sig ett nyp över ena frambenet och tvekade betänkligt. Husse fick rycka in och avfånga rävskrället. Då gick det bättre, och apporten bringades in såsom det var tänkt från början. Det gäller att greppa träningstillfällena då de ges! Räven är ju som bekant en skicklig jägare som ska hållas kort...

Kompisen Greger har sin syster i Vuonatjviken, Arjeplogsfjällen. Där verkar de riktigt stora älgarna finnas. Eller vad sägs om en 32-taggare, börjar ju likna Alaska-älgar!!!


Minns du?

Tjaba...

Lördag morgon, vigd för sovmorgon. Vid åtta snåret så ligger man och vrider sig i sängen, aningen för pigg för en sovmorgon. Satan. Är detta ett ålderstecken månne? Nja, visst låter jaktlust bättre som förklaring. På tal om ålder, har du läst Ulf Lindroths senaste artikel i Svensk Jakt nr.12 "Jägarlivets olika åldrar" ? En mycket träffsäker analys av oss jägare. Ulf delar in jägarlivet i fyra åldersfaser. Vissa fastnar i en viss fas andra stegar vidare. På gott och ont...

• Ålder 1 kallar han den "oskyddade åldern", det är här allt börjar, allt är nytt, otroligt spännande och lite läskigt. Den första järpen som skjuts är lika stor jaktlig framgång som allt annat.
• Åldersfas 2 kallar Ulf "den ostoppbara ålder". Jägaren som befinner sig här är kunnig, effektiv, hittar mycket vilt, har duktiga hundar, skjuter mycket, jagar mycket. Vissa förmår stanna här livet ut. Andra kommer aldrig hit.
• Nästa fas kallas "utmaningarnas ålder". Den jägare som hamnat här kräver lite extra för att kunna uppleva jaktens spänning. Småviltsjakt fnyser denne ofta lite äldre jägaren åt. Det ska helst vara jakt i främmande länder eller varför inte björnjakt med hund. Ju mer exotiskt eller farligt vilt desto bättre.
• Den fjärde och sista fasen kallar Ulf för "jaktminnenas ålder". Även här återfinner man ofta lite äldre jägare, men den regeln har många undantag. Även yngre kan av olika skäl börja jaga mer i minnena än i verkligheten. Inte sällan så störs sig dessa på både nya jägare eller de hårt jagande och effektiva. Är det bråk i någon by rörande jakt så kan du ge dig tusan på att de skyldiga tillhör gruppen minnenas jägare...

Lördag förmiddag. Efter en kort sväng med Iver med hopp om att stöta ett eller annat rådjur, så tog Jaana och jag en sväng med smågrabbarna på markerna runt Byske. Vi fann både hare, ripa och en hygglig orrflock. Ripan klarade sig efter ett lika perfekt jobb av Jagr som uselt skytte av husse. Både hundarna hade var sitt stånd på hare. Jaana's och Lynx's hare gick upp på för långt håll. Men Jagr´s hare lämnade inga möjligheter till bortförklaringar. Även denna gång blev det bom för husse. Tur att inte mamma hörde vad som sades kort därefter. Men innan vi var tillbaka till bilen fick vi i alla fall en tröst-orre. Men det satt hårt inne. Jagge hade haft ett par fina jobb, men tyvärr var de väl skygga. Men kulbössan var med och då löste det sig. En tupp som trodde sig ha lurat oss - men icke! Jaana och Lynx hade tyvärr tomt på sin sida myren.

Med Ulf Lindroths artikel och en vintervit hare i färskt minne så började jag tänka på en av de första jakterna jag var med på. Med lånad hagelbössa och mycket otillräcklig ålder fick jag hänga med ett par grånade gammgubbar som skulle jaga hare. Jag blev tilldelad ett pass efter en kurvig liten skogsbilväg och lämnades med orden "...vad du gör, skjut inte hunden...". Gubbarna lommade iväg och släppte stövartiken, som snart fick upptag på jösse. Min puls låg nog runt 180 under hela den första timman som drevet öste på. När det sedan började gå åt mitt håll så steg den ytterligare. Jag hade ingen aning om hur ett hardrev gick till. Men eftersom gubbarna var rädd att jag skulle skjuta hunden så tänkte jag att hunden måste driva väldigt nära haren. Max ett par tre meter bakom. Plötsligt kom haren, vit och grann kastade den sig över vägen och någon hund var inte i bakhasorna. Jag hann med nöd och näppe få på ett skott. Haren skrek som ett kolikbarn. Ohyggligt otrevligt läte, oavsett vad. På väg fram för att avsluta eländet med ett skott till så hörde jag en av gubbarna skrika "...skjut int' nå mer, he val inge kött kvar...". Villrådig stod jag kvar och väntade på att gubben skulle flåsa sig fram. Tids nog fick vi haren av daga och jag fick en nyttig lektion i både avfångning och urtagning. Ett stort tack till gubben Torsten. Du finns inte mer, men minnet av alla spännande harjakter tillsammans kommer för alltid leva kvar hos mig. Du var en av dem som gjorde jägare av mig. Minns du hur det började för dig?

Vi ses!

Jagr poserar efter väl utförd apport.

Lynx har spikat en rappis, en vanlig syn i Söderbodan.

50års-kalas och fältträning...

Hej!

I lördags blev det lite älgjakt dock utan några framgångar. Jaana var ute med Lynx och hittade hyggligt med orre, tyvärr av det skyggare slaget. Dagen blev ovanligt kort då det stod 50årskalas på programmet. Stort grattis Cathrine och tack för en riktigt kul fest! Inte visste vi att det kunde bli sådant drag på ett party med gamlingar :-)

Igår söndag efter lite välbehövlig sovmorgon, riggade Jaana och jag en liten "hubertusjakt" där hemma. Vi har haft en liten idé om att anordna en lite inofficiell jakttävling för ståénde fågelhundar a´la Hubertuskonceptet. Men innan vi kan bjuda in till något sådant spektakel måste vi ju testa själva. Så - ett gäng rapphöns fanns placerade ute på ett större fältområde. Därefter turades vi om att släppa unghundarna, och den som förde sin hund skulle även försöka skjuta. Inte alltid så enkelt som man kan tro, speciellt inte om man ska ha full koll på sin jycke! Den som inte förde hunden fick försöka filma - här är några skakiga klipp från dagen.

Jaana och Lynx 7mån har spikat fast en rapphöna i ett litet skogsbryn - trångt läge!http://www.youtube.com/watch?v=kq_JBl25z5A

Jagr 13mån fixade en riktigt fin tagning på en rappis ute på fältet. Trots att fågeln bara har himlen att gömma sig bakom blir det en bom. Men, vi tar om på rappisen som flygit upp på ett hygge:http://www.youtube.com/watch?v=hL1Xl4gZje0

Efter avslutat "jakt" så tränar vi lite rapportering. Steg 1 är att kunna kalla av sin hund från ståndet, därfter låta honom göra en "återgång" och ta nytt stånd och resa fågeln. Husse går fram till Jagr och belönar genom att skjuta. Denna gång saluterade jag bara...då Jagge var lite het!!!http://www.youtube.com/watch?v=Ovyt5rIUcuM

Till sist - en jaktkompis bad om ett smarrigt recept på tjäder. Så här är ett som vi gillar:

Gräddkokt tjädertupp ca 6pers

Styckning:
Skär ur bröstbitarna
Grovhacka skrovet och lårbenen
Skär hjärta och lever i mycket små bitar
Grönsaker:
Skär 2 stora gula lökar i lite grova bitar
Skär 1/2 purjolök o grova bitar
Skär 1 stor morot i lämpliga bitar
Skär en palsternacka i lämpliga bitar
Finhacka 1-2 vitlöksklyftor
Tillagning:

·         Skär 1pkt bacon i cm-breda bitar och bryn i gjutjärnsgrytan

·         Bryn bröstfiléerna runt om i baconfettet, salta peppra och ta upp ur grytan.

·         Bryn därefter skrovbitarna och hjärta-lever, ta upp ur grytan.

·         Bryn grönsakerna i smör tills de fått lite färg, ta upp ur grytan.

·         Lägg tillbaka allt kött och skrovbitar, slå på ca 1dl portvin (kan även använda gin, då smakar det mer skog) och
låt fräsa in en liten stund tills de lite sura vinångorna försvinner.

·         Slå på ca 4dl mjölk och ca 4dl vispgrädde och en hönsbuljongtärning.
Köttet ska täckas helt av vätskan, låt sen koka i grytan i ugnen ca 175grader i 60-80min. Storleken på tjädern avgör tiden.
Fyll på med mer grädde/mjölk om det kokar ihop för mycket.

·         Fiska upp filébitarna, sila av såsen och låt puttra på spisen tills bara 6-7dl återstår.
Smaka av med salt och peppar, vispa i ett par rejäla smörklickar.

Servering:
Servera gärna med rårörda lingon, smörstekta kantareller och klyftpotatis. En liten sallad brukar ju också vara uppskattat för ögat. Tjäder smakar alltid bra med kallt tjeckiskt öl. Vin kan väl gå an också, men då ska det vara ett lite kraftigare, leta efter älgsymbolen på hyllkanten på Systemet! 

Bon apetit!

Iver på fältjakt 2008

Skyddsjakt...

Hej!

Bilden från framsidan är tagen 1a helgen i oktober ifjol. Vi hade haft en magiskt bra lördagsjakt. Solen sken, lagom vind och för årstiden otroligt trygga fåglar. Dagen efter kom vintern!
Idag känns det i luften att vintern är i antågande, så det är med viss stress man går och hoppas på att den där magiska senhöstjakten ska infinna sig...

Iver pustar ut efter "magic Saturday"

Idag hade jag ett spännande samtal med en hyggligt upphetsad kompis. Han var ute på fågeljakt med sin vorsteh - vad annars? Plötsligt så blev det ståndskall. Den jaktsugne vorster'n hade ställt en älgko med kalv. Spännande läge. Kon försökte först jaga bort jycken men valde sen att fly. Kvar blev hund och en minst sagt sur kalv. Vorsteh skötte sitt ståndarbete riktigt bra, men fick smaka älgklöv. Turligt nog verkade sparken inte ha tagit för bra. Därefter vänder kalven upp mot min kompis och går till angrepp. Historien slutade på detta vis...

Vorsteh fixar älg!!!

Det har sagts förr, men tål att sägas igen -
"Den som äger en vorsteh behöver inte skämmas vid köttdisken på Ica"

Vi ses!

Helgsummering

Hallå!

I fredags slängde vi oss i bilen och drog till Arvidsjaur. Familjen Seppä bjöd på både husrum och en underbar middag. Stort tack för supertrevligt sällskap.

På lördag morgon bar det av upp till Njauke - ett för oss helt oprovat skogsområde nordväst om Avaviken. Visst fanns det fågel med tyvärr var vädret alltför blåsigt för att vi skulle lyckas med några stortag. Endast en stackars orre fick följa med hem efter många resultatlösa situationer för unghundarna. Vi hittade tyvärr ingen ripa, och de lövfallsskygga orrarna gick oftast upp 100m före hunden, som sedan av orutin tog stånd för legorna. Nåväl, nya marker är ändå alltid spännande. På kvällen så åkte vi ner mot jaktstugan i Krokliden igen.

Jaana tog lite sovmorgon med våra slitna hjältar, medan jag drog ut på älgpass i snålblåsten. En pinntjurpasserade på lämpligt håll, men dessa hade fått frisedel då endast kalv var kvar på tilldelningen. Men lite senare kom en redig flock spelsugna orrar och slog i talltopparna ca 200m bort. Det fanns tack och lov lite helmantlade kulor i ryggsäcken och efter en kort ansmygning provade jag lyckan. Orrarna svajade på rätt bra i den hårda vinden, så det var med viss överraskning jag såg orrtuppen falla i skottet. Ännu mer överraskad var jag att hela gänget satt kvar trots det nyss inträffade. Ännu mer förvånad var jag av att orrflocket inte brydde sig om de tre följande praktbommarna. Snacka om spelkåta! Bössan var nu tom, bara att gräva i ryggsäcken igen efter mer lämplig ammunition. Skott fem fick en orrtupp till på fall, men då fick resten nog och drog vidare. Senare samma eftermiddag hittade jag och Jaana igen en spillra av flocken ute på en torr hedmark i närheten. Jagr stod flera gånger men orrarna släpte aldrig in oss på lämpligt håll. Det får bli nya tag en annan gång...

Vi ses!

Spelsugna höstorrar kan bjuda på bra utdelning

En fundering...

Tjena,

Ibland blir det en liten stund över för diverse funderingar. Så även denna dag. Du har säkert hört utrycket "träningsprodukt" om en bra hund. Uttrycket anses nog en smula negativt laddat. Lite underligt, om du frågar mig. Som om det är lite fult att vara ute mycket med sin hund och träna fram önskat beteende. Motsatsen till en "träningsprodukt" kanske man kan kalla en "naturbegåvning", d v s en individ som fått alla gåvor med sig från födseln, och inte behöver någon vidare drillning. Ett starkt positivt laddat ord, eller hur. Den förstnämnda hunden kräver mycket av sin ägare. Den sistnämnda mycket av uppfödarens avelsarbete.

Vill du ta del av mina funderingar i ämnet "hundavel kontra uppfostran" så läs vidare här - förmodligen retar jag alltid någon :-)
http://jaana.se/images/album/2010/Hundavel%20kontra%20uppfostran1.pdf

Vi ses!

Apporteringsträning vid 3,5månaders ålder...



Injagning på fjäll...

Hej, hej ...heeej!

Injagning av unghundar är ett rätt digert kapitel, om inte en hel bok i den ädla konsten att skapa sig en fullgod fågelhund. Någon sådan får inte plats här. Men för att säga något så måste ju injagning ske på aktuellt underlag. Man kan väl jämföra lite med tennis. Vissa blir grusspecialister, andra gillar snabbare underlag som gräs eller konstmattor. Vissa klarar alla underlag medan andra fastnar på sitt favoritunderlag. Så är det nog lite med våra fågelhundar också. Ska man få till en bra skogshund så ska man jaga mycket i skog. Ska man få till en bra fälthund så bör man spatsera omkring på just fält. Och för att få till en fjällhund såå - tja du fattar. Vill man som oss få en hund som funkar lite här och där så får man ranta runt en del. Sagt och gjort - denna helg bar det således av till fjällen. Tyvärr var fågeltillgången kanske i skralaste laget. Men vädret gjorde sitt till för att kompensera, och att få se våra unghundar ta för sig allt bättre för varje dag är en fröjd i sig. Innan det bar av hemmåt så hade vi även fått fälla fågel för både Iver, Jagr och Lynx - så denna resa kan väl få anses som avskriven och klar  - trots ohyggligt glest med fågel...

Vi ses!

Några bilder....

Fjället Daune reser sig upp ur rimfrosten...



Jaana har just släppt iväg Lynx, medan Iver får gå i parkeringsläge...





Puss på dig husse  det där gjorde vi bra!