Minns du?

Tjaba...

Lördag morgon, vigd för sovmorgon. Vid åtta snåret så ligger man och vrider sig i sängen, aningen för pigg för en sovmorgon. Satan. Är detta ett ålderstecken månne? Nja, visst låter jaktlust bättre som förklaring. På tal om ålder, har du läst Ulf Lindroths senaste artikel i Svensk Jakt nr.12 "Jägarlivets olika åldrar" ? En mycket träffsäker analys av oss jägare. Ulf delar in jägarlivet i fyra åldersfaser. Vissa fastnar i en viss fas andra stegar vidare. På gott och ont...

• Ålder 1 kallar han den "oskyddade åldern", det är här allt börjar, allt är nytt, otroligt spännande och lite läskigt. Den första järpen som skjuts är lika stor jaktlig framgång som allt annat.
• Åldersfas 2 kallar Ulf "den ostoppbara ålder". Jägaren som befinner sig här är kunnig, effektiv, hittar mycket vilt, har duktiga hundar, skjuter mycket, jagar mycket. Vissa förmår stanna här livet ut. Andra kommer aldrig hit.
• Nästa fas kallas "utmaningarnas ålder". Den jägare som hamnat här kräver lite extra för att kunna uppleva jaktens spänning. Småviltsjakt fnyser denne ofta lite äldre jägaren åt. Det ska helst vara jakt i främmande länder eller varför inte björnjakt med hund. Ju mer exotiskt eller farligt vilt desto bättre.
• Den fjärde och sista fasen kallar Ulf för "jaktminnenas ålder". Även här återfinner man ofta lite äldre jägare, men den regeln har många undantag. Även yngre kan av olika skäl börja jaga mer i minnena än i verkligheten. Inte sällan så störs sig dessa på både nya jägare eller de hårt jagande och effektiva. Är det bråk i någon by rörande jakt så kan du ge dig tusan på att de skyldiga tillhör gruppen minnenas jägare...

Lördag förmiddag. Efter en kort sväng med Iver med hopp om att stöta ett eller annat rådjur, så tog Jaana och jag en sväng med smågrabbarna på markerna runt Byske. Vi fann både hare, ripa och en hygglig orrflock. Ripan klarade sig efter ett lika perfekt jobb av Jagr som uselt skytte av husse. Både hundarna hade var sitt stånd på hare. Jaana's och Lynx's hare gick upp på för långt håll. Men Jagr´s hare lämnade inga möjligheter till bortförklaringar. Även denna gång blev det bom för husse. Tur att inte mamma hörde vad som sades kort därefter. Men innan vi var tillbaka till bilen fick vi i alla fall en tröst-orre. Men det satt hårt inne. Jagge hade haft ett par fina jobb, men tyvärr var de väl skygga. Men kulbössan var med och då löste det sig. En tupp som trodde sig ha lurat oss - men icke! Jaana och Lynx hade tyvärr tomt på sin sida myren.

Med Ulf Lindroths artikel och en vintervit hare i färskt minne så började jag tänka på en av de första jakterna jag var med på. Med lånad hagelbössa och mycket otillräcklig ålder fick jag hänga med ett par grånade gammgubbar som skulle jaga hare. Jag blev tilldelad ett pass efter en kurvig liten skogsbilväg och lämnades med orden "...vad du gör, skjut inte hunden...". Gubbarna lommade iväg och släppte stövartiken, som snart fick upptag på jösse. Min puls låg nog runt 180 under hela den första timman som drevet öste på. När det sedan började gå åt mitt håll så steg den ytterligare. Jag hade ingen aning om hur ett hardrev gick till. Men eftersom gubbarna var rädd att jag skulle skjuta hunden så tänkte jag att hunden måste driva väldigt nära haren. Max ett par tre meter bakom. Plötsligt kom haren, vit och grann kastade den sig över vägen och någon hund var inte i bakhasorna. Jag hann med nöd och näppe få på ett skott. Haren skrek som ett kolikbarn. Ohyggligt otrevligt läte, oavsett vad. På väg fram för att avsluta eländet med ett skott till så hörde jag en av gubbarna skrika "...skjut int' nå mer, he val inge kött kvar...". Villrådig stod jag kvar och väntade på att gubben skulle flåsa sig fram. Tids nog fick vi haren av daga och jag fick en nyttig lektion i både avfångning och urtagning. Ett stort tack till gubben Torsten. Du finns inte mer, men minnet av alla spännande harjakter tillsammans kommer för alltid leva kvar hos mig. Du var en av dem som gjorde jägare av mig. Minns du hur det började för dig?

Vi ses!

Jagr poserar efter väl utförd apport.

Lynx har spikat en rappis, en vanlig syn i Söderbodan.