Fjäll och sjöfågel...

Hej!

Iver 1,5år

Mitt i veckan. Jobbet svämmar över av pågående projekt, nya projekt, omorganisationer, bokslut och budgetarbete. Lika fullt så går tankarna redan åt kommande jakter. Inte blev det bättre av att Jaana tog Iver och Lynx med sig och drog till fjälls. Vi har provsläppt Iver lite denna vecka och det verkar som om hältan har gett med sig. Jaana tog därmed chansen att få släppa vår gamle kämpe på det underlag han gillar allra bäst - färgsprakande fjäll. Jag håller en tumme hårt för att han ska hålla!

Att sitta hemma och sura i all sin ensamhet gör ju ingenting bättre. Så när Jaana packade mysse, bysse och jycke och pep iväg så fick jag båthämtning nere på piren. Det skulle nämligen bli en liten gåsjakt, på kvällskvisten. Det var polaren Robban och en kompis till honom som kom på besök. Jag hade lovat herrarna en gåsjakt redan ifjol, men den frös inne av någon outgrundlig anledning.Väl på plats så riggades gömsle, vettar placerades ut och kaffe hälldes upp. Sedan hände...ingenting. Visst flög det förbi en och annan kricka och skrake, men det var nog allt. Jag försökte hålla modet uppe på gästerna, genom att påminna om att det är ofta lite dött till en början. Men när det mörknar då ska ni få se. Robbans kompis Jonas hade ju bara kört enkom från Norsjö (9mil enkel väg), för att få uppleva en riktig sjöfågeljakt. Efter att jag nästan hade börjat misströsta så kom till slut en flock i fjärran. Förbannat - det var kråkor. Dessbättre så flög de rakt mot oss och tre väl laddade halvautomater. Flocken blev påtagligt mindre! Därefter så hände inte mycket. Jag hade nästan givit upp hoppet då det plötsligt trumpetade i fjärran. Det var bara att hala fram sin egen trumpet, gåslockpipan alltså, och börja flöjta så förföriskt man bara kunde. Och? Jodå, de kom. Första lilla plogen passerade utom räckhåll. Men sedan så fick vi både osäkra, svinga och trycka av! Innan mörkret åt upp alla möjligheter till fler skottchanser så hade vi fått ihop en fin samling gäss i gömslet.
Tack Robban och Jonas för en riktigt kul kväll - detta får vi göra om. Vi hade ju förbaskat mycket att snacka om, nästan så det störde jakten ;-)

Jakt handlar ju inte bara om att fälla vilt. Det handlar ju minst lika mycket om att kunna omvandla viltet till delikata middagar. Att enbart servera kött kan ju bli lite trist. Det krävs ju en del tillbehör till köttet för att det ska bli riktigt smarrigt. Ett tips är att av och till sänka blicken och spana av marken du går på. I år är det ett synnerligen gott år för svamp. Förra helgen skördade Jaana och jag två ica-kassar med trattkantareller! Bilden visar hur de ser ut, bara att memorera. Lite segt att plocka, ett elände att rensa, men det är värt det. En riktigt gräddig trattkantarellsås är något alldeles extra...

Vi ses!



Lövfall...

Hej!

Stort grattis till helgens alla jaktprovspristagare - däribland Roger Seppä med Sally, AnnHelen Widén med Chica, Lilian med Kyra, kenth Gustavsson med Caruso och Tina Gidlund med Grym (blev jaktchampion)...bra kämpat!

Vi som inte provade vi tog ledigt i fredags. Både Jaana och jag flexat ut för att få en extra jaktdag mitt i värsta lövfallet. Som fågeljägare så är denna period på hösten lite knepig. Skogsfågeln med orrarna i spetsen kan vara riktigt knepiga att tass med. Men den som sitter hemma och surar får äta "köpekött"...bevare oss väl!

Vi hann faktiskt ut en sväng redan på torsdag kväll. Jaana och Lynx drog åt ett håll. Jagr och jag åt ett annat. När vi sedan strålade samma i stugan igen så var Lynx och Jaana's humör på topp. Lynkan, som Lynx kallas ibland, hade presterar ett par finfina jobb och en orre fick följa med hem. Vilken tur vi hade whiskey i stugan att skåla med - hur hade det annars gått...

På fredag så gick vi skilda vägar igen. Visst är det kul att jaga tillsammans, men ska man lura lövfalls-fågel så kan det vara mer effektivt att smyga runt på egen hand. Jagr och jag drog till ett av våra små tjäderställen. Första chansen blev på en gammal fin tjäderhöna. Men Jagge var alltför oförsiktig, vilket kanske var lika bra. Han fick sig en minnesbeta och hönan lever vidare och kan bära fram fler kullar. Nåväl, vi tjurade inte ihop för detta utan stretade vidare upp mot en höglänt myr. I den angränsande surgranskogen tog Jagr an en löpa - det var bara att hänga på. Vi hann inte långt förrän en grann ungtupp tog till vingarna utom rimligt hagelhåll, dvs långt! Men finns det en så finns det ofta fler, så även denna gång. En höna missbedömde sina förföljare och tryckte lite för länge. En apport senare så togs denna bild:

Vi fortsatte vidare in efter samma sumpgranskog och kom upp mot en liten torrare tallbacke. Där blev det ett difust stånd, som Jagr löste själv. En kort bit senare stod han igen, även denna gång med en viftande svans = osäker på var fågeln ligger. Jag avancerade men inget hände. Jagr tog an en löpa som slutade i intet, och snart så var vi tillbaka till första ståndplatsen, där Jagr stannade till igen. På väg fram till honom så fick jag förklaringen till hans osäkra beteende - då tjädern lättade ur en tall. Det blev därmed dagens andra apport - en ung höna till. På väg hemmåt med lätta steg korsade vi en liten myr, där jag fick syn på rumpan av en älg. Jag kallade in Jagge och provade locka - kolla in vad som hände på denna filmsnutt:

http://www.youtube.com/watch?v=sXJn0p7BowY

Lördagen var vigd för älgjakt, med rätt bössa ska tilläggas. Fredagens älglock hade ju varit ännu roligare om kulbössan varit med. Efter sedvanliga förfrysningskador efter morgonens första tråkpass så skulle vi idka drevjakt. Jag fick där beskåda hur passgrannen pangade på en ko som skenade iväg, tillsammans med en tjur och ko till. Inget blod på skottplatsen, men Iver som vid det här laget blivit en rätt slipad eftersökshund tog an spåret direkt. Eftersom tre älgar passerat på samma ställe så var man ju lite osäker på om vi hamnade på rätt spår. Jaana förde Iver och jag och kompisen Hans gick med som skyttar på var sin sida. Efter ca 150m så började Iver gå med hög nos, och plötsligt rusade älgkon upp ur sårlegan. Jag hann få på två smällar när hon ångade iväg i snårskogen och försvann. Jag och Hans rusade fram för att försöka få en ny skottchans men kon var borta. Jag ropade efter Jaana att ta an spåret igen med Iver. De hann inte långt in i buskarna förrän de hittade kon igen. Jag måste ha sprungit förbi henne på några meter bara. Ännu ett utmärkt spårjobb av Iver. Han är fortfarande i vila för sin envisa hälta, men att rycka in som spårhund har han inget emot...Bättre lite jakt än ingenting alls! Men nästa helg då jäklar ska den gamle få visa unghundarna vem som är jaktchampion i huset!

Vi ses!!!



Svinaktiga drömmar....

Hej å hallå...

Ibland tror man inte sina ögon - i detta fall så var jag säker på att jag somnat vid ratten och drömde våta jaktdrömmar. På väg till Riksprovet ca en mil kvar till Sälen så myllrade det av något svart och hårigt på vägen. När vi kom närmare och nära kom vi - så var det en präktig flock vildsvin mitt på vägen...

Kolla in filmbeviset - som vanligt beklagar jag kvaliteten, denna gång även på replikväxlingen: http://www.youtube.com/watch?v=Qqtu-tMN2m4

Jag har provat jaga det mesta i vårt avlånga land, men vildsvinsjakt är oprovat - tyvärr. Så är det någon som kan erbjuda en jakt på gris är jag inte den som tackar nej.

Denna onsdagsafton spenderades ute runt gården med våra fasaner och rapphöns. Jagr blev drillad i en liten men lyckad rapportövning. Dvs jag kallar av honom från ståndet och han får gå tillbaka och resa. Från början upplevde jag honom väldigt enkel att kalla av ståndet. Men nu när han spikat fast en pippi så är det ibland lite kinkigare. Men, det är bara att vänta ut honom, och sedan vissla. Förr eller senare kommer detta leda till framgång i skarpt läge på jakt eller prov...

Efter Jagges drillning så fick vi besök av en trevlig liten vorstehdam som hade lite problem med ståndet. Ägaren hävdade att hon tjuvreste. För denna olat finns enligt mig bara ett sätt. Ladda bössan och skjut! I första hand inriktar man sig på fågeln. Det gäller helt enkelt att få börja fälla då hunden gör rätt. Blir det en stöt eller misstänkt tjuvresning så får man gorma och ge en tillräcklig dos bannor över hunden. Men, när den väl står så får man kliva fram och se till att få en fågel i backen. Tydligare än så kan man inte bli med sin hund. Står du och inväntar mig så blir det latjolajban, men kör du fågeln själv så får du träffa hinhåle själv. Innan mörkret blev för mörkt, så hade vi haft situationer av båda slag. Rikigt kul!

Fortsatt skitjakt på er alla! //VI SES

Måndagsnöje!

Kontrasten mellan fredag eftermiddag och söndag morgon kan nog inte bli mycket större, dräkt, klackeskor, presentation på engelska i World Trade Center Zürich med CTO och CFO närvarande... Söndag, megin, meindel & haglöfts, berettan & två blöta vorstrar... Det blev en fin chans på en gammeltupp med Lynx. (Tur för SCA att jag använder blyhagel, annars vore det inte roligt att såga granarna på det skiftet...).
Nå, på söndageftermiddagen så plockade jag en rejäl omgång kantareller och passade sedan på att fota Lynx när han jobbade på rapphöns & fasan runt gården... Typiskt nog så var alla fåglar i tjockt ris, så bilderna blev inte direkt toppen, men jobben var utmärkta och vi hade en riktigt kul dag.

Måndagen var tänkt att ägnas åt att packa inför fjälltur med Jonas & My, men Ivers hälta gjorde att jag fick tacka nej till turen och jag var mer än lovligt deppig, så vad ska man då göra?

Jo, när man kommer hem byter man raskt om och tar med sig Berettan & valpen ut, efter några fina jobb på fasan som saluterades så tog jag chansen att kalla av honom från ståndet. Det tog några kommandon, men det gick vägen, sedan gjorde han en utmärkt återgång, anpassad avance och helt lugn i flog & skott, denna gång var det en rapphöna, så det blev även en fällning. Fågeln hamnade väl synligt ute på en gräsväg där den flaxade 15 meter framför honom. Han fick sitta en stund och sedan gjorde vi en väldigt kontrollerad apport och massor av stoj och beröm! Lill-lynkan, som på ett enkelt sätt lyste upp min dag!

Lynx har visat sig vara otroligt intresserad av att apportera vilt, så till den milda grad att han ibland är hård i munnen, inget tugg, men jag tycker han tar upp viltet alldeles för hårt. Jag vill se en hund som försiktigt tar sig an viltet och bär i ett stadigt men inte hårt grepp. Så med en varm rapphöna finns det fina träningsmöjligheter... Lynx har varit snabb att förstå hålla/bära/gripa, så vi började med hålla och istället för att bara sätta in fågeln i munnen så höll jag kvar handen innanför vingarna för att känna exakt hur greppet var... ALLDELES FÖR HÅRT! Så det blev att korrigera ordentligt genom att gorma & snabbt nypa till mot överläppen och vips ramlade fågeln ut... mera gorm och in med fågeln igen, denna gång var greppet perfekt avvägt, fast men inte hårt. Visst blev han lite stukad när jag korrigerade, men genom att direkt visa att jag var nöjd med honom när han gjorde rätt så kom han snabbt över det. Sedan ökade vi svårigheten successivt genom att busa med fågeln och kasta den, greppet blev precis så lätt som jag vill att det ska vara och med en blick på mej som för att säkerställa att jag var nöjd. Det kändes oerhört bra, men vi kommer fortsätta träna, var så säker, för jag vill inte få viltet skadat av en oförsiktig hund.

Om ni har tips och råd på hur man korrigerar greppet, så får ni gärna diskutera det här i kommentarerna, det finns säkert massor av andra saker man kan göra för att få till det!
/J

Riksprovet 2010...

Hej och hallå!

Riksprovet, vorstehklubbens årliga prov för att kora sveriges bästa stående fågelhund gick i år av stapeln nere i Sälenfjällens skogsland. Vi var ett minst sagt taggat gäng från Skellefteå som åkte ner. Efter den inledande fältdelen så var chanserna till mycket fina placeringar fortfarande kvar för många. Fågeltillgången var kanske inte den bästa men de fanns lite skygg fågel att jobba med lite här och där. Skogsprov mitt i pågående lövfällning är utslagsgivande - det fick många erfara.

Jag startade Jagr med hopp om att få visa upp hans fina kvaliteter i skogen. Men, det gick på tok redan efter några minuter in i första släpp. Jagge var hängig och risig i magen, och hade ingen gajst att söka ut. Vi tragglade oss igenom 1a släpp utan att det blev bättre. Stackars Jag! Inget att göra åt, så det blev till att stryka honom och hoppas på tillfrisknande och nya chanser. Trist och förjävligt, men vad göra? Som någon klok man sa "...är detta den största motgång i livet man får uppleva så ska man nog inte klaga..."

Bättre gick det dock för andra. Och den som lärt sig att glädjas med andras framgång får ha jäkligt kul så mycket oftare. Det var många som kom hem efter dagarna på fält med chans på riktigt fina betyg. Skelleftegänget - Fredde Stenlund med Dekker, Carl-Johan Waller med Dagg och Martin Jönsson med Compis hade alla chans på topp 3!!! Otroligt spännande. Även våra vänner i Norrbotten AnnHelen Widén med Frio, Tommy Lindström med sin Rizzo och Britt-Marie Mattsons Ruziak hade chans till fina placeringar.

På dag 3 skulle allt avgöras med eftersöksprov - spår och vatten. Den som varit nervös inför ett vanligt eftersöksprov kan kanske ana vilken anspänning det är att släppa sin hund när en riksprovsvinst står på spel. Alla fick nämligen veta sitt fältbetyg på morgonen innan start. Martin Jönsson och Compis hade kammat hem en 9:a!!! och hade alla chanser att kamma hem allt ihop. Anders Landin låg i topp i elitklass med sin Kickan och gamla Dagny 10år. Fredde och Dekker hade en fin 7a att försvara som vid den avslutande vattenapporten skulle visa sig gälla en silvermedalj. Men då händer det som aldrig hänt Fredde/Dekker tidigare. De missar vattnet. Dekker gör allt rätt men hittar inte anden. Domarna bryter provet för att kontrollera att anden inte sjunkit. Tyvärr så blir bedömningen att fågeln ligger så den bör kunna hittas. En hedrande andraplats byts snabbt till en förnedrande nolla. Det är i motgång man prövas och Fredde tog det hela som en man - citat "...det är åt helvete men jag åker ju hem med samma hund som jag åkte hit...en jävligt bra hund...". Anders Landin visade återigen var skåpet står. Hans Kickan tog andra platsen och hans gamla trotjänare Dagny vann alltihopa. Grattis! Han tröstade oss andra med att han lovade att detta blev Dagny's sista prov...

Till sist skulle unghundsklassen avgöras. Det blev en rafflande avslutning då tre hundar låg på en 9a i fält. När vattnet skulle avgöras så var de två som låg kvar på full poäng - Tjädrans Compis och Kappetorps G Rick (förövrigt en ståtlig kusin till vår lille Lynx). Båda klarade vattenapporten med full poäng! Domarna fick kalla till en liten konferens för att diskutera fram vem av hundarna som ansågs vara bäst denna helg! Martin Jönsson med sin allra första hund och vorsteh blev bästa ukl-hund! Du må tro att det var hög stämning vid Skelleftebordet på supén. Jag var snabb på att påminna Martin om hos vem han gått på kurs hos i sommar...

Jag vill även skicka ett stort grattis till alla övriga pristagare. Det var inga enkla förhållanden på detta prov. Jag är grymt imponerad av Ripmarkens Ruziak. Vår kompis Britt-Marie Mattson har gjort ett stort jobb med denna jycke. Om jag minns rätt så har även de varit på kurs hos oss. Nåväl - jag ser fram emot att få jaga över honom någon gång! Hör av dig B-M då du behöver en duglig skytt ;-)

Vi ses!

Med tillåtelse från fotograf Klockar Mattias Nääs Copyright ©
Riksprovsvinnarna 2010
UKL Martin Jönsson Tjädrans Compis 190p
EKL Anders Landin Landinarnas Dagny 175p

En koncentrerad och påtagligt nervös Martin vid den avgörande vattenapporten. Det är inget fel på vattenpassionen hos Compis!!!

Dagny 10år vinner igen - imponerande!

Älgjakt med vorsteh...

Hej å hallå!

Jaana och Lynx har varit till fjälls och faktiskt hittat rätt skapligt med fågel, tillsammans med kompisen Maria och hennes vorsteh Arrac. Riktigt kul lär de ha haft med god mat och fint väder...precis som det ska vara!

Jagr och Iver har fått häcka med mig i Krokliden och jagat älg. Det har blivit några små korta fågelpass, men huvudinriktningen har varit älg. Iver har faktiskt fått jobba hårt som eftersökshund - tyvärr kanske man ska säga. Skadskjutningra är ju alltid trist. Men med en fungerande eftersökshund så kan man rädda både heder och ära till eländet. Jag måste nog erkänna att älgjakten för mig fått ett lyft tack vare Iver, som jobbar ovanligt lugnt och metodiskt på spåret för att vara en vorsteh. Iver var dock aningen skeptisk när vi kom fram på första spåret med en hygglig 10-taggare i attackställning, tack och lov var den död...
Det andra eftersöket var husse pinsamt nog själv orsak till. Ett dåligt skott på en kalv vid sjutiden på morgonen skapade sysselsättning hela dagen. Vi tog an spåret efter den traditionella lilla vilo-timmen. Vi fann rikligt med blod en bit in på spåret, så förhoppningarna om ett lätt jobb steg dramatiskt. Iver tvärnitade på spåret en bit in i en ohyggligt snårig ungskog. Knappt 10 meter framför oss låg kalven och viftade på öronen. Jag vände mig mot skytten som gick med, då jag själv av någon oförklarlig anledning var obeväpnad. Till min fasa så ser jag inte skytten snett bakom mig som förväntat. Han hade stannat upp och kommit lite på efter kälken. Satan vad jag svor då kalven sprätte upp och rusade iväg. Lärdomen av detta blev att bössan alltid ska med. Detta resulterade i många kilometers spårande, och en kalv som bara vägrade lägga sig igen trots att vi väntade och tog vilopaus. Till slut var till och med Ivers nos trött.
Jag fick tag på en jämthund i ett grannjaktlag som skulle släppas om vi märkte att det bar iväg. Men även denna hund gick bet, vilket resulterade i ett nytt hundbyte. Denna gång testades en mer rutinerad gråhund. Vi spårade nog en 600-700m till och kom till slut ikapp kalven. Känslan att få avsluta det elände man själv skapat var stor lättnad och glädje över att dels Iver varit så ihärdig och dels att man själv inte gav upp...Stort tack Jonas Lundkvist för all hjälp - hälsa Diesel.

Vi ses!

Gråhunden Diesel och husse Jonas, efter lyckat spårarbete.

Det blev en fin tjäder i helgen också...

1a tjädertuppen...

Hej!

Det är en rejäl utmaning att beskriva känslan av det första riktiga löparbetet som resulterar i en tjädertupp med sin unghund - speciellt om man ska göra det för någon som inte jagar, eller inte jagar för en stående fågelhund. Hur gör man det? Ingen aning...men, de flesta (hoppas jag) har någon gång i sitt liv fått bli så glad att det nästan tåras i ögonen. Man saknar ord och bara står där glad och lycklig... Fattar du? I så fall har du fått en liten liten inblick i kvällens sinnesstämning för undertecknad.

Jagr sökte med bra kontakt upp över ett glest litet hygge. Längst upp på hygget fann jag honom stående. Jagges kroppsspråk vittnade om viss osäkerhet. Men, bössan laddades och Jagr fick resningskommando "jaaa" - varvid han tog an en löpa som ledde upp i trångskogen. Jag fick flera gånger bromsa honom då mina löpsteg inte räckte till. Efter ca 200m så glesnade skogen upp mot en liten myr, och där hann vi ikapp två tjädertuppar. Både Jagr och jag såg dem på backen innan de lyfte. För den ene blev flygturen rätt så kort. Jagge stog kvar och tittade ivrigt på tuppen som flaxande landade igen. Men husse bjöd inte på något apportkommando, utan gick själv fram och tog tuppen av daga. Därefter fick unghunden prova apportera sin allra första tupp...Jodå, det gick bra, och jag önskade man kunde konservera den sinnesstämning man då hade i kroppen. Förmodligen skulle den gå sälja dyrt på burk!
Efter avslutad ryggdunkning husse och hund emellan så bar det av hem igen. Det skulle ju bara bli en kort kvällsjakt. Jagge sökte vidrae ut över ett otrevligt risigt hugge, och fattade stånd. När jag knakade mig fram mot Jagge så lättade en riktigt grann tjäderkull framför honom. Skotthållet var inte riktigt jägarmässigt, men som så ofta så finns det alltid en lite mer oförsiktig pippi kvar, så även denna gång - tjäder nr.2 fick därmed följa med hem!

Ännu något att fira - Jagr's första tupp är skjuten!

Vi ses! /Peter