Det är en rejäl utmaning att beskriva känslan av det första riktiga löparbetet som resulterar i en tjädertupp med sin unghund - speciellt om man ska göra det för någon som inte jagar, eller inte jagar för en stående fågelhund. Hur gör man det? Ingen aning...men, de flesta (hoppas jag) har någon gång i sitt liv fått bli så glad att det nästan tåras i ögonen. Man saknar ord och bara står där glad och lycklig... Fattar du? I så fall har du fått en liten liten inblick i kvällens sinnesstämning för undertecknad.
Jagr sökte med bra kontakt upp över ett glest litet hygge. Längst upp på hygget fann jag honom stående. Jagges kroppsspråk vittnade om viss osäkerhet. Men, bössan laddades och Jagr fick resningskommando "jaaa" - varvid han tog an en löpa som ledde upp i trångskogen. Jag fick flera gånger bromsa honom då mina löpsteg inte räckte till. Efter ca 200m så glesnade skogen upp mot en liten myr, och där hann vi ikapp två tjädertuppar. Både Jagr och jag såg dem på backen innan de lyfte. För den ene blev flygturen rätt så kort. Jagge stog kvar och tittade ivrigt på tuppen som flaxande landade igen. Men husse bjöd inte på något apportkommando, utan gick själv fram och tog tuppen av daga. Därefter fick unghunden prova apportera sin allra första tupp...Jodå, det gick bra, och jag önskade man kunde konservera den sinnesstämning man då hade i kroppen. Förmodligen skulle den gå sälja dyrt på burk!
Efter avslutad ryggdunkning husse och hund emellan så bar det av hem igen. Det skulle ju bara bli en kort kvällsjakt. Jagge sökte vidrae ut över ett otrevligt risigt hugge, och fattade stånd. När jag knakade mig fram mot Jagge så lättade en riktigt grann tjäderkull framför honom. Skotthållet var inte riktigt jägarmässigt, men som så ofta så finns det alltid en lite mer oförsiktig pippi kvar, så även denna gång - tjäder nr.2 fick därmed följa med hem!
Ännu något att fira - Jagr's första tupp är skjuten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar